Livet är fantastiskt. På några sekunder förändras världen och en ny liten familjemedlem har kommit. För oss innebar det att Alice plötsligt gick från jordens medelpunkt till att få dela sin världsbild med en liten lillebror (något som tagits emot med blandade känslor kan jag ärligt medge. Men det går bättre och bättre :)). Och att vi, jag och A, gick från att ha ett litet hjärta att älska till att ha två personer som vi älskar över allt annat! Märkligt också att kärlek tydligen är något som man bara får mer och mer av. Nu är vi fyra.

Förra måndagen kom han alltså till oss, i en operationssal och med knivens hjälp. Och det där med att livet förändras på några sekunder får en helt annan innebörd, för vid planerat kejsarsnitt går man verkligen från enbarnsmamma till tvåbarnsmamma i ett nafs, utan något förarbete. Iaf med värkar, mitt förarbete har suttit i hjärnan istället, ha ha :). Själva operationen gick hur bra som helst, jag sov som planerat, men A har filmat allt och till och med fått med när han fortfarande är kvar i magen och gormar som en hel karl :). Allt flöt på komplikationsfritt under BB-tiden och i torsdags åkte vi hem. Hem till vår andra stora kärlek! Hon är så himla stolt över sin lillebror och man ser hur ögonen lyser av kärlek när hon ser på honom. Hon vill gärna hjälpa till, klappa och hålla. Men är lite sur på oss som trots att kommit hem med en konkurrent och ibland blir hon jättearg och vet inte hur hon ska hantera sina känslor. I kombination med treårs-trotsen är det inte så lätt... Då blir det oftast något tok med något hon vet att hon inte får göra, men det blir mindre och mindre av dessa känslostormar. Snart har vi nog allihop landat i att vara fyra i familjen.

Ja, tänk för en vecka sen så postade jag det förra inlägget. Då var jag i en salig röra av känslor, lycka och förväntan inför det nya liv som skulle komma, rädsla över att något skulle hända mig och en enorm kärlek till Alice och A. Nu har den 7 maj 2012 kommit och gått och den hade med sig ett till underbart litet knyte till oss.

Jag tänker skriva ett längre inlägg om när den nya familjemedlemmen kom till världen lite senare, men efter några dagar hemma lever vi (eller framför allt jag...) i amningskoma-landet och dagarna springer iväg utan att jag hinner säga pip. Men vill iaf kika in och säga tack, tack, tack för alla fina hälsningar under tiden jag varit "borta"! Det lär bli sparsamt med inlägg här en tid framöver men tappa inte tålamodet. Jag ska bara ägna mig 100% åt familjen en tid framöver.

Just det :). Ni vill kanske veta vem det var som kom? Det var en liten Aston, 4000 gram och 51 cm lång. En redig grabb som gillar mat. Så nu vet ni det :).

Det känns konstigt. Att veta att imorgon vid den här tiden är allt klart och jag har förmodligen vaknat. Om det inte blir förskjutningar i op-schemat såklart, men det hoppas vi inte! Att gå hela den här söndagen och liksom bara vänta på att det ska bli måndag har varit... märkligt. Det är många tankar som hinner komma, både positiva och negativa. Gudarna ska veta att detta må vara "den enkla vägen" rent tekniskt sett (eller inte egentligen men det uppfattas ju så av många) men inte psykologiskt! Det är så många andra känslor som finns nu jämfört med när jag väntade Alice, dels var jag helt inställd på att ha en "vanlig" förlossning med henne och några dödsångesttankar fanns inte. Men när jag väl skulle sövas kom paniken - tänk om jag dör? Jag minns att det var fruktansvärt att säga hej då till A, tänk om jag inte skulle vakna och han skulle bli ensam med ett nyfött barn. Nu är tankarna och rädslorna sju resor värre - och det är mest för Alices skull. Jag vet inte hur många gånger de senaste veckorna jag tänkt "är det verkligen värt det?". Tänk om det värsta, värsta, värsta skulle inträffa och hon inte skulle få träffa mig mer. Gah, jag kan inte ens tänka det utan att tårarna kommer. Inför den här förlossningen har jag träffat en kurator några gånger på grund av att jag har så mycket känslor obearbetade efter Alices förlossning. Jag har pratat med henne om dessa existensiella tankar som dyker upp inför en sådan här dag, får man liksom tänka så? Hon menar att det är helt normalt att tankarna och känslorna finns där och det är bäst att släppa fram dem. För om man inte får tänka på den rosa elefanten - vad fokuserar man på då? Däremot ska jag låta dem komma och gå - utan att fastna i det. Och det tycker jag fungerar bra, jag känner mig ändå trygg med att detta är det bästa för mig. Och självklart kommer allt gå bra. Något annat finns inte.

Mest av allt känns det positivt så klart - snart har vi vår bebis här! Och det ska bli helt fantastiskt att få se Alices reaktioner och deras samspel. Sen är det nästan svindlande att tänka att imorgon kväll, då snusar vi på en alldeles nyfödd liten krabat...

Ni får räkna med några dagars tystnad här inne, jag kommer inte att ta med någon dator. Även om trådlöst nätverk finns att tillgå. Jag ska njuta av varje sekund med en nyfödd liten människa och de stunder jag inte njuter ska jag sova :). Så - so long!

Jag trodde vi hade planerat det här bra. Alice är född i kallaste januari med massor av snö och någon mer vinterbebis ville jag inte vara med på (i den mån man nu kan välja dvs...) Sagt och gjort - när planeringen av det lilla pyre som nu än så länge ligger i min mage tog fart tänkte vi att sen vår/försommar vore en bra tid. Maj så där. Och med hjälp av ett ägglossningstest och lite tur satt den där på "första försöket" och i maj skulle det bli. Kanon minns jag att jag tänkte, då hinner jag få bruna ben innan sommaren. Jo just det... Med tanke på det vita som ligger på backen och den snö som vräker ner finns det en stor sannolikhet att vi får en vinterbebis - även denna gång. Men den lilla snäppen på näsan kanske vi ska ha när vi försöker planera allt så in i minsta detalj, ha ha :). Ja ja, jag lär inte få dra vagnen i några snövallar en särskilt lång tid framöver iaf. Eller hur?

Vi fotade magen lite igår, inga avancerade bilder utan ville mest ha magen och Alice tillsammans. Blev väl ok bilder, men desto roligare efter lite redigering :).

Nu har jag lämnat lillskruttan på dagis (äntligen, dag två denna veckan!) och ska sticka iväg till en kompis på lite frukost och snicksnack.

Tänk ändå, vad lite som krävs för att förändra känslan i ett helt rum. Typ en tavla. Eller tyg. Fick tummen ur för några veckor sedan och satte upp gardiner i Alices rum och wow! Vilken skillnad det gjorde för rummet och helheten. Vårt sovrum är fortfarande naket och kalt men det är så nedrans omöjligt att få hem en gardinstång som är längre än 3 meter. Tydligen.

Men bilden ovan. Mums säger jag bara. Lite svart, lite vitt, lite rått och så mjukas det hela upp med lite tokiga färger och mönster. Hade man valt bort tygerna hade rummet utstrålat något helt annat.

Nu är det nog dags att lägga sig på latsidan lite tror jag (inte för att jag är särskilt produktiv ändå...) - har en rejäl huvudvärk att ta tag i. Kanske lite kaffeockså.

Nä - ingen bebis än. Men den spökar en hel del nu kan jag meddela. Igår kväll fem rejäla sammandragningar som tog i ordentligt på en timme. Så, en dusch senare, borta. Tror det bor en liten Laban i min mage ;)...

Maj är en sådan innebördsrik månad för oss. Det mycket som har hänt i maj. Det var nog då vi bestämde oss för att förlova oss för fem år sedan. Det var den första graviditetsmånaden när jag väntade Alice, månaden då ingen visste men jag bara ville tala om för hela världen att vi skulle få en bebis. Det var den sista maj vi blev hemlösa efter lägenhetsbranden när Alice var knappa fem månader. Och det var i maj vi gifte oss för två år sedan! Och nu ska det bli månaden som vi får vårt andra barn. Älskade maj, äntligen här!

Ah... har det vänt nu? Vågar inte hoppas för mycket - men just idag är en väldigt vacker dag!

Dagen började med sovis, det är verkligen smått osannolikt vilka sovvanor Alice har på morgonen. Idag kom A in och väckte oss tio i tio. Då hade hon sovit sedan runt 20-tiden igår, med ett litet uppvaknande emellan. Skönt. Ska bli spännande att se vad det nya familjemedlemmen tänker lägga sig till med för vanor...

Har precis skickat iväg maken på en liten MC-tur och Alice är hos farmor. Egentligen borde jag ta tag i en städning av huset, men nej. Det är helt enkelt för vackert ute för det. Så det blir en kaffekopp i solen.

Ovan ser ni lite av det som fixats inför den stundande nedkomsten. Konstigt ord förresten. Nedkomst... När min pappa föddes hade farfar skrivit i sin kalender: Maja nedkom med en gosse. Högtidligt.

Det var det där med soffbord. Det vi har nu är vitt och lite tråkigt, känns inte rätt hos oss. Jag har velat fram och tillbaka kring vad jag vill ha och brukar oftast landa i att jag vill ha något kombinerat material, helst svetsad stomme och en skiva i riktigt råa plankor - kanske i en gråaktig ton. Eftersom min käre man behärskar det där med att svetsa rätt bra så har jag såklart planerat in honom som en del i denna process, skulle kännas riktigt bra att ha något som vi (läs: A) tillverkat själv. Problemet är bara det där med tiden, han inkluderas ju i de flesta projekt här hemma eftersom min egen rörlighet (iaf just nu) och kunskap är begränsad. Men kanske är det dags att börja värma upp honom i vad han ska tvingas producera, ha ha...

Denna lördag har gått i ett, och har mest spenderats i bilen faktiskt. Vi är inne på att köpa en ny bil och dagens trip syftade i att spana in en ny sådan. Just den vi kikade på idag blir det inte men det kan mycket väl bli en annan nästa vecka. Håller tummarna...

Jag må vara huuuur ledig som helst söndag-måndag, fredag är ändå veckans bästa dag. Speciellt den här tråkveckan eftersom det är lillskruttans första feberfria dag. Hurra!

Att sedan kicka igång helgen med att A ska vara ledig ända tills på onsdag är heller inte fel! Vi hoppas på lite varmt väder så att vi kan vara ute, det är en liten dam här hemma som är utsvulten på friskluft. Valborgsmässoafton är fortfarande ett oskrivet blad men det ska säkert kunna bli något trevligt av den måndagen också.

Nu är det middagsdags här hemma, vi kör indiskt och bjuder farmor och farfar. Gotti gotti!

Ja - inte vår egen. På den fronten är det lugnt. Däremot är det bebislycka här hemma ändå eftersom en av mina allra, allra käraste vänner igår kväll fick en liten tjej! Och det glädjs vi ju med såklart :). Känns lite som att bli moster igen... Stort grattis H!

Som om det inte vore nog så råder det bebislycka i bloggvärlden - vill även passa på att gratta Pernilla, alias Spanienfrugan som också fått en liten tös!

Själv väntar jag nog ett tag till. Varit hos bm idag, magen växer och frodas och allt ser bra ut. Nära nu.

När jag gick och lade mig bredvid en feberhet tjej igår kväll höll jag tummar och tår för att det skulle vara kulmen och att hon skulle vakna upp frisker och kryer till den nya veckan. Efter tre hela veckor hemma från dagis behöver både hon och jag tiden där. Med två veckor kvar (max...) till bebisens ankomst talar min kropp allt mer om för mig att den behöver vila och det är inte helt lätt med en nyfiken treåring som de senaste veckorna tyckt mamma är urtrist... Idag var det dags för återbesök på vårdcentralen och läkaren hade bett oss att kolla en temp på morgonen. Som visade 39,5 grader. Och där sjönk mitt mod, insåg att vi har en hel del kvar på denna sjuka och jag lider så med den lilla damen som är så less, så less på att vara sjuk nu. Väl hos läkaren konstaterades någon form av halsinfektion (dock inte den vanligaste som man kan påvisa på ett snabbprov) och en snabbsänka på 120 jämfört med 35 i fredags. Något bakteriellt med andra ord och nu är Alice insatt på penicillin i 10 dagar. Inte mycket mer att göra än att gilla läget! Men några djupa andetag lär det bli under den kommande veckan...

Nu tror jag att jag lämnar sjukdomsältet här på bloggen och fokuserar på något positivt. Som att jag ska iväg på en mysig lunch imorgon med en mammaledig arbetskamrat. Behöver vuxen input. I massor. Kanske även ska passa på att ta en sväng på stan och köpa det där som kanske ska packas i BB-väskan (typ lite nya trosor, amningslinnen och strumpor). Min mor, min syster (som inte sett mig på en vecka) och A:s mamma (som ser mig nästan dagligen) konstaterade alla tre idag att magen sjunkit ner. Rejält. Förvärkarna spökar på och tar i mer och mer, nu känner jag verkligen den där känslan av att precis varenda liten muskelcell i livmodern drar åt sig allt, allt, allt som den kan samtidigt som det moler på både lågt ner i magen och bak i ryggen. Kan inte bestämma mig för om jag ska hoppas att det sätter igång innan den planerade snittet eller ej. Men tänker att om bebben själv väljer att komma ut så pass "tidigt" (är i vecka 37+ nu) så kan det bara gå bra. Right?

Vi har en vägg i vardagsrummet här hemma som skulle lämpa sig perfekt för lite porslinsförvaring. Och ett snyggt vitrinskåp skulle verkligen göra sig bra. Fann detta ovan på en bildblogg, det verkar vara ett vintage. Har varit inne på antingen ett svart eller vitt skåp, men ser nu att ett grått med lite patina vore nog det bästa! Problemet är att A inte låter mig ta hem fler fixa-till-objekt med motiveringen att det är han som förväntas måla och fixa. Hmmm. Projekt övertalning...

För övrigt fortsätter sjukstugan här hemma. Inte önskad utveckling kan konstateras. Tur att vi har ett återbesök hos läkaren imorgon.

Efter en hel natts sömn (nästan iaf...) vaknade lillskrutt strax före sju imorse och var varm, hade ont i örat. Jag tassade snabbt upp och hämtade Ipren och nässpray, talade om för henne att sova är bästa medicinen och höll tummarna för att hon skulle somna om när värken lagt sig. Sagt och gjort. Nästa gång jag slog upp ögonen var klockan 09.24 och då sov de andra två i sängen fortfarande. Alice kom precis upp till mig och sitter nu i soffan och myser till Bolli.

Nu är det dags att få upp pappan ur sägen också och ha en lång mysfrukost tillsammans. Sedan får vi se vad som händer idag, känner att A nog får ta hemmadagen med Alice för jag behöver komma ut lite. Kanske står en loppistur på schemat? Vi hoppas på en bättre dag idag.

Efter nattens feber vaknade lillstumpan med halsont och svårt att svälja. Blev ett samtal till vårdcentralen och på förmiddagen fick vi en tid. Någon infektion är det såklart som spökar, dock var det svårt att säga vilket fokus. Vi ska tillbaka på måndag och ta om lite prover så får vi se vart det burit hän! Dagen har spenderats i soffan framför TV:n, jag kände mig som en riktigt dålig mamma ett tag som inte gav något febernedsättande. Men eftersom hon blir så in i bängen speedad och håller låda precis som vanligt - när det enda hon behöver är att vila. Så vi väntade ut henne in i det längsta. Nu har hon precis slocknat bredvid mig i soffan efter att Ipren-hög dansat loss till Let´s Dance. Snufflan.

Detta inlägg påbörjades någon gång på tidiga eftermiddagen och jag tänkte komma med ett litet middagstips i brist på annat intressant att skriva. Men damen i fråga har hållt mig sysselsatt så middagstipset ovan som var tänkt som en fredagsrätt får bli ett lördagstips istället. Kanske vi också skulle slå till...

Imorgon hoppas jag att det är en pånyttfödd liten dam som vaknar.